Vad jag förväntar mig av mitt sökande

Just nu är min titel, mer än något, mamma. Föräldraledig trebarnsmamma. En sådan där glåmig och sömnig en som med någon slags låg-energi gör sitt bästa för att hitta kraft att göra varje dag till ett litet litet äventyr. Oftast sker äventyret i den nymålade trappan mellan nedan- och ovanvåning eller i badbaljan med badankan som faktiskt kan dyka utan att få en kallsup. Men ganska ofta sker det också ett litet äventyr i skogen bland de gammalmormorgamla trädkronorna, i en gunga på lekplatsen eller på en bebisträff någonstans i världen.

Tankarna om mitt ursprung och att söka mina rötter kommer förstås lite i skym undan mitt i bebis- och föräldratillvaron, men en dag fick jag en fråga. En fråga jag känner mig något handfallen inför och som jag tänkt mycket på de senaste veckorna.

– Vad förväntar du dig av att söka och varför just nu?

Det jag vet är att jag förväntar mig en inre resa. Jag vill ta emot alla känslor. Jag tror att jag kommer vilja stanna tiden, gå tillbaka i tiden och samtidigt springa därifrån. Jag vill veta mer om mina biologiska rötter för jag känner att det finns pusselbitar som fattas. Jag vill kunna betrakta mitt ursprung med vuxna ögon och med öppet hjärta. För jag hoppas och tror att det kan ge näring till den del av min själ som inte vet och inte kan, den del som undrar och som längtar. Kanske det kan ge mig den ro jag på något sätt saknar.

Att våga tro på en berättelse

Min berättelse är att min biologiska mamma lämnade mig till barnhemmet när jag var cirka tio veckor gammal. Några veckor senare fick min blivande mamma Lena ett brev hem i brevinkastet. Hon hade fått en bebisflicka med namnet Astutik att hämta på barnhemmet i Surabaya.

Ett par månader senare fullständiggjordes adoptionen vid en rättegång på plats i Surabaya. Efter det reste jag och mamma hem till Sverige tillsammans, då var jag drygt tre månader gammal. Vid rättegången lyckades min mamma fotografera Maisyaroh. Fotografierna i det slitna albumet tittar jag fortfarande på ibland. Det är det sista jag vet om henne.

Maisyaroh hade en socialarbetare med sig till rättegången som sa att min mamma gärna fick hålla kontakten via en given adress. Mamma försökte skicka bilder och skriva brev men det hon skickade kom aldrig fram, därför tror vi att adressen var felaktig.

Tänk om, tänk om inte

Min berättelse duger. Den duger mer än väl. Men trots det har det också alltid funnits ett Tänk om tillsammans med den berättelsen. Berättelsens hål. Ett Tänk om i många olika skepnader.

Vem är Maisyaroh? Hur ser hon ut?
Har hon familj idag? Man? Barn? Har jag syskon?
Vad får henne att skratta? Vad får henne att gråta?
Vem är min pappa? Var det någon Maisyaroh var kär i? Eller var det någon i huset där hon arbetade som hembiträde?
Stämmer det att hon var änka? Betyder det att min biologiska pappa är död? Hur gammal var han?
Var han snäll mot henne?
Stämmer det att hon var 20 år när hon adopterade bort mig?
Har hon berättat för någon om mig eller är jag en väl bevarad hemlighet? En skam.
Det kanske inte ens stämmer att det är hon som är min mamma.

Om den familj hon har idag inte vet om att hon fött och adopterat bort ett barn. Vad händer då om jag dyker upp?

Det finns också den möjligheten att allt är precis så som jag önskar att det är, vilket på sitt sätt nästan känns lika skrämmande.

Om allt stämmer är hon idag 57 år.
Kanske tog hon hand om mig och ammade mig i de där tio veckorna innan hon lämnade mig till barnhemmet. Kanske bor hon på adressen Jl. Ketintang 201 trots allt.
Kanske har hon undrat varje dag sedan vi skildes åt hur jag mår och hur det gått för mig.
Kanske har hon en ny familj som vet om att 1981 adopterade Maisyaroh bort en dotter.
Kanske saknar de mig och drömmer om att en dag möta mig.
Kanske väntar de på att jag en dag ska komma och knacka på deras dörr.

Svaret på frågan om vad jag vill hitta är i alla fall att jag bara vill hitta det. Svaret. Sanningen. Jag vill stå framför henne, Maisyaroh och veta att det är hon. Jag vill veta om min berättelse verkligen är min berättelse. Tidigare har jag aldrig velat söka. Jag stängde den dörren när jag var väldigt ung för jag trodde inte att jag hade det behovet. Men nu när jag är på väg åt det hållet är det svårt att tänka sig att jag tidigare trodde att svaret till att hitta mig själv var att låtsas som att mitt ursprung inte var en del av den ekvationen.

Men hur som helst så lever vardagen sitt liv. I Surabaya på sitt sätt och här i Ödåkra på sitt. Vi handlar lördagsgodis och lånar nya böcker på biblioteket. Vi cyklar, rensar lego och kollar youtube. Vi bråkar, kramas och steker pannkakor så ofta vi kan. Och efter en kvalitetshelg med mina tre pluttisar är det svårt att känna att något saknas.

Mitt i livet, med en och annan fot.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s