Att söka sina rötter – ett steg i taget

För några veckor sedan fick jag nys om att Spårlöst sökte personer till en ny säsong. Jag knåpade ihop ett brev och sökte. Jag har inte fått något svar och jag har inga direkt höga förväntningar på att jag ska komma med, eftersom jag antar att antalet sökande är många. Men att söka till Spårlöst blev en spark i baken. Från att inte riktigt veta vare sig om eller hur jag ska ta tag i sökandet var det mycket steget att söka som gjorde att jag faktiskt bestämde mig för att nu är jag redo.

Men var börjar man egentligen? Även om jag har väntat i hela mitt 36 år långa liv är det inte helt klart och tydligt vad jag ska göra nu när det faktiskt är dags. Just nu befinner jag mig i något slags första steg och jobbar med att samla information samt fundera över hur jag vill gå vidare. Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd (MFoF) hittade jag bra information om att förbereda sig inför en röttersökning.

Det här vet jag om min biologiska mamma

Vi har alltid kallat min biologiska mamma för Janda. Det var så det stod i adoptionspappren. Det stod också att hon var 20 år och arbetade som hembiträde. Ita som jag fick kontakt med förra året när vi hittade barnhemmet i Surabaya ville väldigt gärna hjälpa mig att hitta min biologiska mamma och vi fortsatte ha kontakt även när jag kom hem till Sverige. Hon frågade om min mammas namn och när jag skrev att hon hette Janda sa hon att hon aldrig hört det som namn förut. Hon skrev att det betydde fönster. På flera ställen i mina papper står det också Maisyaroh, det trodde jag var hennes efternamn. Ita fick se en kopia av ett dokument och sa att hon trodde Maisyaroh var förnamnet. Eftersom jag alltid kallat henne Janda blev jag lite sur och undrade varför man skulle tro att hon hette fönster, men tänkte inte mer på det just då. Men för några veckor sedan skrollade jag igenom min och Itas chatthistorik, då såg jag att hon inte alls skrivit att det betydde fönster. Hon hade skrivit det betyder änka. Jag hade alltså läst fel på window och widow.

När jag tittar noga i mina papper står det på ett ställe att modern är JANDA MAISYAROH, det vill säga änkan Maisyaroh, inte Janda Maisyaroh. För några veckor sedan var jag i kontakt med advokatbyrån som arbetade med min adoption och de har bekräftat att min mammas förnamn är Maisyaroh. Så hon heter i alla fall inte fönster.

I mina adoptionspapper finns en adress där min biologiska mamma och jag ska ha bott då jag föddes. Det var en av de adresser jag besökte förra året: Jalan Ketintang no. 201. Min mamma har berättat att hon en gång försökt skicka ett brev och fotografier till adressen för att min biologiska mamma sagt till sin socialarbetare att hon gärna ville veta hur det gick för mig i Sverige. Brevet kom tyvärr tillbaka med texten okänd mottagare.

Jag skickade adressen till Ita och hon sa att det var nära där hon bodde. Hon åkte dit för att se vad hon kunde hitta och skrev efteråt till mig: ”Han som ägt huset 1981 hette mr Darmo. Han dog under 90-talet och sålde då huset till en kvinna, som då och idag bor på Kentintang no. 203. Jag pratade med kvinnan och visade henne en bild på din biologiska mamma, men hon hade aldrig sett henne. Kvinnan sa också att mr Darmo aldrig anställt ett hembiträde.”

Det är alltså detta jag vet (inte vet) om min mamma som jag nu ska försöka hitta.

”We cannot encourage you to have high expectations”

När jag kontaktade advokatbyrån fick jag tillbaka ett långt svar där de ville uppmärksamma mig på hur svårt det kan vara att söka efter sina biologiska rötter. De ville inte att jag skulle ha för höga förväntningar. De menade att det i de flesta fall finns alldeles för dåligt med information och dokumentation, samt att många av de som adopterade bort sina barn ofta var immigranter och kom från andra städer eller byar på Java eller andra öar i Indonesien.

Detta är något som alltid funnits i bakhuvudet. Även när jag var yngre och var säker på att jag inte ville söka mina rötter. Att inte vilja söka var nog ett sätt att hantera det faktum att det finns en stor risk att jag aldrig kommer hitta någonting. Då är det kanske bättre att inte ens försöka. Inte behöva bli besviken. Jag nöjde mig helt enkelt med att ha min biologiska mamma på bild ovanför min säng. Jag nöjde mig med berättelsen om att hon lämnade mig på barnhemmet när jag var några veckor gammal, fram till dess hade hon ammat mig och haft mig nära. Jag nöjde mig med att veta att hon klarade inte av att ta hand om mig, därför var det bättre att adoptera bort mig.

Den senaste tiden har jag fått kontakt med andra som söker och/eller har sökt sina rötter. Det är tufft att höra att alla inte hittar det de söker. En del hittar men får som svar att den hittade inte vill ha någon kontakt. En del får sin historia omskriven och hela sin självbild upp och nervänd. Oavsett hur svårt det är vill jag försöka göra vad jag kan. Jag kommer förmodligen bli besviken många gånger på vägen och jag kommer kanske inte orka fortsätta söka, men just nu vill jag.

Annonser

2 reaktioner på ”Att söka sina rötter – ett steg i taget

  1. Tänk, där har jag suttit mitt emot dig varje dag i månader utan att riktigt förstå vad du bar runt på. Att dela med sig i skrivande form är fantastiskt, både för den som skriver och för mottagaren. Fortsätt med det! Och lycka till med sökandet. Jag hoppas att du får ett samtal från Spårlöst.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s