Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

Vi sitter i en bambumöbel med blommiga dynor hemma hos mr Henry. Han och hans fru bjöd in oss utan att tveka. Rummet har konstiga vinklar och en trappa som jag inte lyckas lista ut vart den leder. Det är mörkt ute och det regnar. Fönster och dörrar står öppna och som på de flesta platser vi varit på i Indonesien känns det knappt någon skillnad på inomhus och utomhus.

Jag är nervös. Ser mig om i rummet och försöker memorera alla detaljer. Platsen, känslan, stunden. Jag snubblar på orden när jag försöker berätta vad vi gör där. Jag vill förklara att jag vet att barnhemmet inte längre finns kvar, att jag bara vill veta om det var här på gatan det låg. Jag vill inte att de ska känna sig påträngda men jag vill samtidigt veta så mycket som möjligt. Jag vill veta hur länge de bott på gatan, om de kan ha träffat mig när jag var bebis. Samtidigt som jag pratar tänker jag att det kanske finns en chans att de vet något om min biologiska mamma. De kanske såg min biologiska mamma när hon kom med mig till barnhemmet. De kanske vet vem hon är. För en sekund blir jag rädd och ångrar mig. Vill gå därifrån. Men det går över och jag fortsätter istället snubbla på orden.

Jag tror att jag berättar att Ita rekommenderat oss att komma och prata med honom. Att jag är adopterad och är här för jag undrar om det kanske har funnits ett barnhem här en gång i tiden. Och att tanten på gatan sa att det hade det. Jag är så fokuserad på att försöka vara närvarande att jag får någon slags adrenalinpåslag vilket resulterar i en black out. Jag vet inte riktigt vad jag själv säger eller vad jag har sagt och jag hör knappt vad någon annan säger. 

Jag försöker lugna mig. Ser på Sebastian i ögonvrån och tar ett djupt andetag. Mr. Henry berättar att jo, det har varit ett barnhem i huset tvärs över gatan, i hus nummer 8. Mitt hjärta slutar slå. Han fortsätter prata men ser helt oberörd ut och jag undrar om jag verkligen hört rätt. Han försäkrar sig om att jag hör när han säger att han och hans fru inte vet någonting om några biologiska föräldrar. Jag signalerar att jag förstår och låter honom fortsätta prata. Han berättar att de som ägde barnhemmet var mr Oemar och miss Maria. Jag känner igen namnen från mina adoptionspapper. Han säger att mr Oemar dog för många år sedan och att miss Maria flyttade till Holland med en ny man för en tid sedan. Under hela vårt samtal kan jag inte låta bli att fundera på om det finns någon anledning för dem att lura mig. Men jag känner mig så glad så jag försöker att inte tänka på det. Sen säger han att idag bor hans systerdotter i huset. Jag förstår inte först om han menar sin egen systerdotter eller mr Oemars. Om det är mr Henrys systerdotter så finns det alltså en rimlig chans att jag kanske kanske kan få se huset innan vi åker från Surabaya tänker jag men kommer i samma stund på att vi ju åker över till Bali igen redan i morgon. Äsch, det är nog mr Oemars systerdotter han menar ändå… tankarna far fram och tillbaks i huvudet och jag försöker fortsätta vara fokuserad på mr Henry.

Han frågar om jag vill titta på huset. Om jag vill titta på huset? Är det en fråga? Jag uppfattar det som en fråga men jag vet inte hur jag ska reagera. Vad jag ska säga. Så klart att jag vill. Får jag det?

Barnhemmets entré 1982

När jag föreställt mig barnhemmet har jag tänkt mig ett stort hus med stor sovsal där alla barnen sover, som på film. Men detta är ett normalstort vanligt hus. I huset bor alltså mr Henrys systerdotter och det är hon som visar oss runt i huset. I huset bor också hennes familj över minst tre generationer. Mr Henrys fru går bredvid och berättar hur det såg ut under tiden det var barnhem. När vi går runt känner jag igen en del saker från sådant jag sett på fotografier. Jag tror att möblerna är de samma men det känns knappt rimligt. Jag går runt som i slow motion.

– Här sov du och de andra bebisarna.
Mitt sovrum. Det är ett litet rum och jag försöker se framför mig hur det såg ut när fyra eller kanske sju eller åtta bebisar bodde där inne. Var jag nöjd och glad? Hade jag någon favoritbarnflicka? Skrek jag när jag skulle sova? Var det någon som tröstade mig? Jag har ju alltid vetat om att jag bott på barnhem men det är nog först nu jag förstår att jag spenderat mina första månader i livet på den här platsen. Och det är först nu jag ser det som lite märkvärdigt som något som spelar roll. En del av mig. Att jag är född i Surabaya och spenderade mina första månader i livet på ett barnhem är inte bara en berättelse.

– Här sov du och de andra bebisarna.

Jag går runt i huset och försöker känna efter. Jag undrar om det finns någon möjlighet att jag kan känna igen mig på något sätt. Om kroppen liksom kan minnas en plats. Jag ber Sebastian fota för jag vet att jag kommer vilja ha bilder för att minnas men jag vill inte lägga en endaste sekund på att inte vara i den här stunden. Det är svalt i huset och trots att alla rum är överbelamrade av flyttkartonger, möbler, gamla cyklar och övertäckta möbler så känns det tomt och kalt. Jag försöker se det som det såg ut då. Försöker lägga ihop det jag sett på fotografier med det jag ser i verkligheten.

Jag vet inte hur länge vi är kvar i huset. Det enda jag vet är att jag vill spara känslan av varje plats i huset och ta med mig den hem. Jag står länge utanför rummet där vi sov. I köket. I det stora rummet där barnflickorna matade bebisarna. På tröskeln vid utedörren.

När vi tittat så noga vi förmått oss tackar vi för rundturen. Kramas och skrattar. Jag är så glad och det är en fin stund. Vi stannar till lite ute på gatan och andas. Det är mörkt och jag tror att det har slutat regna nu. Det är varmt men huden känns ändå kall. Jag håller med händerna om mina egna armar som för att värma. Huden är så där mjuk som den aldrig blir hemma i Sverige. Allt är stilla.

Utanför Yayasan Anak Sejahtera

Vi går tillbaka till mr Henrys hus på andra sidan gatan. Vi dricker vatten. Tittar på deras familjefoton på väggen och småpratar lite. De hjälper oss att ringa efter en taxi som kör oss tillbaka till hotellet. Jag ser ut i mörkret och känner att jag är redo att lämna Surabaya för den här gången.

När vi kommer tillbaka till hotellet har jag en chatkonversation med Ita som undrar hur det gått. Jag berättar kort och tackar henne för all hjälp. Vi bestämmer att vi ska hålla kontakten och sedan säger vi god natt.

Dagen därpå när vi är på väg till flygplatsen får jag ytterligare ett meddelande från Ita. Hon frågar vilket som blir mitt nästa steg.

Vad ska jag göra härnäst för att hitta min biologiska mamma?

 

Annonser

2 reaktioner på ”Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

  1. Så fint och levande beskrivet. Det känns nästan som om att jag är där med dig, står bredvid dig i huset som en gång var ditt barnhem. Tack för att du delar med dig av din historia.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s