Om att ”springa” sin första halvmara

I torsdags testade jag distansen 21 km inför Göteborgsvarvet. Perfekta förutsättningar! Ledig torsdag, sol och 15 grader varmt. Inga andra planer.

Jag hade bestämt mig för att springa drygt 10 km och sedan ta en paus hemma för att dricka och andas. Sedan springa resten, det vill säga lika långt till på en ny och ännu finare runda för att bli peppad och orka. Jag sprang en helt ny runda och det kändes gött. Det blåste en del, vilket var skönt eftersom solen verkligen gassade. Jag hade pannband som skydd mot både kylig vind och stekande sol. Fungerade perfekt. Körde ny springlista i lurarna och kände mig peppad.

IMG_9845
Att fota i farten betyder ibland att det råkar bli panorama-läge.

De första kilometrarna är alltid tunga. Inget undantag denna runda. Jag blir anfådd, trött och ångrar nästan att jag gett mig ut innan jag kommer in i ett bekvämt tempo.

6-8 km: Jag såg framför mig hur jag skulle känna efter passet. ”Jag klarade det”, ”Jag har sprungit 22,5 km” (för så stod det i Runkeeper). Jag kände att det skulle bli tufft men att jag skulle klara det och det kändes riktigt skönt att snart kunna säga.

9-11 km: Sista sträckan innan pausen är tuff. För första gången i livet snyter jag mig utan papper och känner mig som en riktig löpare. Det är tungt och jag börjar känna av smärta i höfterna. Det hjälper lite att springa mer på tå. När jag nästan är hemma känner jag mig stark igen och kan se framför mig hur jag tar mig igenom nästa mil ungefär som en ”vanlig” mil.

Paus: Jag dricker saft och vatten och står stilla i några minuter innan jag börjar springa igen. Jag kissar också.

Efter 12 km säger Runkeeper-rösten att jag ska springa 6 km i något snabbare takt. Precis när jag kommer ut mot de öppna åkrarna möts jag av en traktor. Det luktar skit och jag blir illamående. Ironiskt med tanke på hur vackert det är där på de öppna fälten. Jag andas med munnen och försöker tänka bord doften av gödning och kväljningarna det orsakar. Det går bra att springa nu och det känns skönt in ett par kilometer.

Vid 14-15 km när jag springer mot Småryd börjar det bli tungt. Jag stapplar nu. Det går inte att kalla det något annat. Smärtan i rumpa, lår och knän är hård. Till slut måste jag stanna och jag känner mig som en som inte kan springa. Så som jag känt i hela mitt liv fram till den där dagen förra året när jag snörade skorna och sprang min första runda. Men nu har jag stannat och det känns skönt att gå men riktigt trist. Jag klarade det inte.

Jag går några hundra meter och försökte sedan springa igen. Bara en kort bit orkade jag. Gick. Sprang. Svor mycket. Jag hade kört fast och det var ingen idé att springa. Tog mig till Duvestubben och tänkte att nu ska jag springa några varv så kommer det bli jättebra. Jag springer ett kvartsvarv på den 900 m långa slingan och erkänner mig besegrad. Går resten av sträckan och när jag är hemma vid Svensgårdsskolan har jag kommit upp i en distans på drygt 21 km.

Jippie!!

FullSizeRender

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s