På väg mot Göteborgsvarvet

Innan jul anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. I smyg kan man säga. Planen var från början att ingen skulle få veta att jag anmält mig. Jag skulle träna för mig själv för att sedan helt magiskt springa varvet utan att någon förväntade sig det.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med motivation. Yttre motivation av andra gör att jag sätter press på mig själv och går nästan direkt in i väggen. Men även min egen inre motivation är svår att förstå sig på.

Om jag bestämmer mig för något, då är det det som gäller. Ända tills det inte gäller längre. Och det är det som är det svåra. Om jag bara har min egen motivation är det alldeles för enkelt att avbryta och kasta in handduken. Hur hittar man då den perfekta balansen mellan yttre och inre motivation? Hur kan yttre stimuli hjälpa mig att motivera mig själv för att det jag bestämt mig för ska kunna fortsätta vara mitt mål?

I flera år har folk runt mig tjatat om hur skönt det är att springa, att det vore sååå roligt att springa ett enkelt litet lopp tillsammans eller att alla visst kan springa. Men jag kände bara att det verkligen inte gällde mig, för …”Jag kan ju inte springa!” Jag ville verkligen vara en sån som var bra på att springa, men jag var säker på att jag inte hade drivet, fysiken eller möjligheten.

Så… Fastän jag vara rädd att viljan och motivationen skulle påverkas så berättade jag tillslut för Sebastian. Annars hade jag ju inte haft någon att dela allt det roliga (och det jobbiga) med. Det är fortfarande jättesvårt och jag blir ofta skitsur när han försöker pusha mig att springa fortare, mer eller vad som helst. Jag hamnar väldigt lätt i ”jag kan inte”-läge.

Men jag börjar också förstå att det där med inspiration på något sätt bara är startskottet. Det som krävs för att man ska vilja göra något. Sen räcker det ju inte med att bara börja springa. I slutändan är det ändå så att det bara är jag som kan göra jobbet. Och det är bara jag som kan bestämma om det ska bli gjort eller inte. Förra sommaren utmanade jag mig själv att lära mig springa. Nu fortsätter det med att jag ska lära mig att fortsätta springa.

Och igår var det dags för seedningslopp i Helsingborg. Tack vare Sebastian tog jag mig i kragen och trots febriga barn och osäkerhet inför om jag skulle orka…

Årets första lopp. Första milen utan gåpaus för kroppen. Personbästa. Och Göteborgsvarvet nästa!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s