På tal om orättvisa

Jag träffade en pojke som kom till Sverige för två år sedan. Han berättade för mig, på näst intill perfekt svenska, hur han drömmer om att bli arkitekt. För han tycker om att rita och räkna matte.

Han föddes i Syrien. Det gick väldigt bra för honom i skolan hemma i Syrien. När kriget kom var han och hans familj tvungna att flytta.

– Det är därför jag inte är så bra på engelska, berättar han.

Eftersom han inte kunde gå i skolan på 2-3 år.

I somras semestrade vi på Lesbos. Vi hyrde bil ett par dagar och tog oss på slingriga vägar upp och ner över de karja bergen. Det var på väg mot fiskebyn som vi såg de första som kom vandrande. Senare läste vi att eftersom det är förbjudet att hjälpa flyktingarna som kommit med båt från Syrien fick de inte lov att åka vare sig buss eller taxi. Därför fick de gå de 160 kilometrarna till staden där flyktinglägret låg.

När vi kom ner till vattnet såg vi resterna av de punkterade båtarna, flytvästar och gummiringar.

En pappa, hand i hand med sin treårig dotter. De unga männen, starka och envist först i klungan. En äldre kvinna stapplade långsamt fram med hjälp av kryckor. Nästan alla vi passerade sökte våra blickar, och skuggan.

Vi körde förbi.

Senare gav vi en flaska vatten till ett gäng som stannat för kvällen under en busskur. En flaska. Vi visste inte vad mer vi kunde göra.

Jag talade med en kvinna som arbetar med nyanlända häromdagen.

– Det kommer många nu som berättar om vilka långa sträckor de har vandrat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s