Senvintervardag

När vi gick hem idag var himlen nästan vit. Klockan var 16 och himlen var ljus. Det börjar bli vår.

Vi tre spatserade långsamt, hand i hand. Gick från den enda sidan av gatan över till den andra. Sedan tillbaka igen. De båda ville trampa i buskarna. Jag sa nej. Sen trampade de ändå.

Promenaden ledde våra samtal och samtalet bestämde våra steg. Jag andades in den stilla ljusa luften. Såg fåglarna cirkulera ovan våra huvuden. Hörde ljudet från bilarna på vägen, alldeles nära och på avstånd. Vi gick njutsamt utan mål och lyckan av att kunna vara nära i en så enkel stund uppfyllde mig på ett underbart sätt.

Vi gick till Hemköp och köpte äpplen. Ett grönt till mig och ett till stora. Ett rött till lilla. Det knastrade saftigt mellan tänderna och vi gick tysta bredvid varandra med våra äpplen.

Stora tappade snart sitt gröna äpple och det rullade ut över trottoarens kant. Lite skrik och gråt. Ett lyckosamt uppfångande av en grusig frukt och tårar på kinden. Sen fortsatte vi spatsera. Hemma sköljde jag äpplet och stora fortsatta knapra. Jag satt sakta bredvid och njöt av att se det fina i mina fina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s